Boris Johnsons kontroversiella hederslista återspeglar hans oroliga arv i tjänst
Boris Johnsons avgång från Downing Street nr 10 och hans efterföljande tillkännagivande om att lämna parlamentet har mötts av kritik. Särskilt på grund av hans omtvistade hederslista. Denna sista akt i hans politiska karriär tjänar som en smärtsam påminnelse om det tumultartade. Och skadliga år tillbringade han på kontoret. Istället för att förkroppsliga konceptet att erkänna public service hederslista symboliserar favoritismens kultur. Som liknar triviala gåvor som skänkts till vänner som havshattar eller drinkar på puben.
Ett av de mest iögonfallande exemplen är höjden av Priti Patel, som stolt förespråkade Torys fientliga miljöpolitik och övervakade en nedgång i allmänhetens förtroende för polisen. Hon får en damhood, ett drag som ytterligare urholkar hederssystemets trovärdighet.
På samma sätt blir Jacob Rees-Mogg, en pålitlig försvarare av Johnson-regeringens kaos och brister, adlad, vilket höjer ögonbrynen bland dem som förväntade sig ansvar snarare än utmärkelser.
Mitt i pågående utredningar om det otillräckliga svaret på Covid-krisen. Johnsons hederslista inkluderar belöningar och förmåner för medhjälpare som påstås ha varit delaktiga i att strunta i säkerhetsreglerna samtidigt som de upprätthåller dem på resten av befolkningen. Om de frossade i trots tidigare, kommer deras handlingar bara att förstärkas nu.
Andrea Marie Jenkyns, en vokal Brexiteer och Tory MP, beviljas en damhood utan tydlig motivering för sin exceptionella public service.
Förra året svarade hon ökänt demonstranter utanför nr 10 genom att visa dem sitt långfinger. Hennes tårar av stöd för Johnsons avgång har nu förvandlats till glädjetårar för hennes eget erkännande.
Kritiker fördömer Johnsons avskedsgest som en symbol för politisk korruption och inkompetens och hederslista
Michael Fabricant, en annan ivrig anhängare av Johnson-doktrinen, adlades för sina ansträngningar att skydda Johnson från Partygate-skandalen. Påminner om Comical Ali, Saddam Husseins vilseledande informationsminister.
Fabricants höjdpunkt beror enbart på hans lojalitet, ett attribut som Johnson värdesätter tills det inte längre tjänar hans syfte.
Johnsons raseri under hans avskedsanförande, som avleder skulden på andra, föranleder eftertanke om hans hederslista.
Under de kommande dagarna kommer folk att granska valen. Och fråga om dessa individer verkligen tjänade allmänheten eller om deras lojalitet främst var till Boris Johnsons personliga framsteg och intressen. En översiktlig granskning av hans tid i ämbetet avslöjar en tydlig missanpassning mellan dessa två mål.
Frånvaron av Johnsons far, Stanley, från listan trots utbredda spekulationer och utelämnandet av Nadine Dorries. Vars roll i den offentliga förvaltningen fortfarande är svårfångad, ger en viss lättnad.
Dorries, efter att ha nått höga positioner inom Johnsons administration, har nu avgått som parlamentsledamot och erbjudit andrum från hennes gåtfulla mandatperiod.
När Johnson och Dorries drar sig tillbaka i politisk exil, präglas deras arv av en nedslående och luddig hederslista.
Även om det bär Johnsons stämpel, fungerar det också som ett bevis på hans tjänstgöring – en era kantad av kontroverser och en allt större koppling mellan public service och personlig vinning.
